Var jag än är men bara när jag är ensam så känner jag mig förföljd.

Jag är tossig och det vet jag men varför känner jag så just nu?

Är jag hemma själv tror jag mig höra någon/något från de andra rummen...jag skrämmer upp mig själv och sedan hoppar hjärtat ur bröstkorgen när katten dyker upp...

Är jag ute och hamnar ensam på en gata tror jag att någon lurpassar i en portingång eller bakom en buske.

Hör jag någon springa bakom mig (påväg till spårvagnen) tror jag direkt att personen kommer hugga ner mig...jag skrämmer upp mig själv och sedan hoppar hjärtat ur bröstkorgen när någon råkar komma för nära mig...

ÄR DET KONSTIGT?

Jag har aldrig varit rädd, jag har snarare varit en korkat godtrogen tös från en by där INGET händer.

Nu bor jag i Sveriges näst största stad, jag läser tidningen varje morgon, uppdaterar aftonbladet, lyssnar på nyheterna om kvällarna, ser Debatt, Kalla Fakta och Efterlyst

- TRO *svordom* ATT JAG ÄR PARANOID!

Gud hörde min bön och gav oss äntligen mer snö.

Flera centimeter på 4 timmar.

Inga bilar ute, alla sitter bänkade framför Olympiska spelen.

Lungt och stilla, tyst...

Hur olycklig jag än blev ute i snöfallet kunde jag inte låta bli att stanna upp och faktiskt erkänna att det var det finaste jag sett på länge...

Tätt kom snöflingorna, stora, luftiga, vita :)

Men de kastades inte på mig utan flingorna stora som 1-kronor svävade ner som fjädrar.

Det var inte kallt ute, det var riktigt behagligt och mysigt :)

Saknade, just då, min "hardworking man".

Kram.

Jag har hela kvällen suttit och rappat och skrivit en rapptext till nästa vecka då jag ska uppträda för eleverna...

FRUKTANSVÄRT!

Texten är ett skämt

"Beatet" är ett skämt

Jag gör succé!            

Frukost i Kungälv.

Bebben har blivit så stor nu.

Han skrattar och har ögonkontakt, han växer för fort :)

När han satt och skrattade i mitt knä ville jag kidnappa honom.

Men ungen har häftiga humörsvängningar (som jag?) och fick för sig att skrikgråta mitt i "prästens lilla kråka".

Tror jag kidnappar honom lagom till tonåren istället - när föräldrarna gärna lämnar bort honom?! :D

Väl i Göteborg mötte jag upp Fröken Sverige.

Vi tog en kaffe på Blue Mountain där vi roade hela fiket med högljudda konversationer.

Jag roade handels med att tro mig fastna i en dörr.

Ni vet en sådan snurredörr som de har på varuhus?!

Man skulle själv trycka på dörren som inte var eldriven, som de brukar vara...

Kram.